Det är läskigt hur fort livet kan ta slut, hur ett hjärta bara kan sluta slå helt plötsligt...

  Den här dagen i skolan har inehållit många tårar och en hel del tankar. I onsdags avled nämligen en kille som som gick i min klass. Det var verkligen helt oväntat och idag när rektorn och lärarna stod och pratade kunde jag inte ta in det, kunde inte förstå att det verkligen är sant, att han inte finns mer.

  I aulan hölls en cermoni där det spelades musik, hölls ett tal och fälldes många tårar.

  Allt det här har dragit upp en mängd gamla minnen från andra hemska saker som har hänt. För inte så länge sedan avled en tjej som jag hade gått i samma klass med i nio år. Jag mådde verkligen dåligt då och nu har ännu en avlidit...

  Jag insåg dock, först idag, att man ska ta vara på det man har, för helt plötsligt kan det försvinna, slitas ifrån en. Jag har hört folk säga det förr, att man ska ta vara på det man har, men jag har inte riktigt tagit det på fullt allvar. Det gör jag nu.

  Jag vet inte vad jag ska skriva mer, för det finns egentligen inte ord för något sådant här...

 Vila i frid 

Who do you think you are?
Who do you think I am?
You only loved to see me breaking
You only want me cause I'm taken
You don't really want my heart
No, you just like to know you can
You'll be the one who gets it breaking
You only want me when I'm taken   

/Taken - One Direction
  

Just nu känner jag mig lite ledsen, vet inte riktigt varför...  

Känner mig förvirrad och vet inte vad jag ska göra...  

Jaja, nu ska jag vräka choklad och supa ner mig, haha, nejrå. 

Usch, jag hatar att ljuga, det gör jag verkligen. Därför berättade jag en grej för en förut och han blev minst sagt arg och sårad... 

Förlåt. 

Jag fattar inte varför jag ska ha sån otur med killar... Ärligt! Varför kan jag inte bara vara glad för det jag har liksom? För han är verkligen jättegullig, men... Jag försöker verkligen intala mig att den andra är en idiot och ibland går det jättebra, för jag tycker verkligen att han verkar vara det.  

Jaja.  

Berättade en sak för en förut, gick väl sådär...  

Nu ska jag läsa och dra täcket över huvudet. 

Just nu känns det som om det mesta är skit. Känns som om allt som är bra bara tas ifrån mig och det är hemskt. Jag försöker att inte tänka på jobbiga saker, men det är svårt, särskilt nu när det har hänt så mycket.  

jag vill bara gråta, men det går inte...  

Det känns som om min egen mamma inte bryr sig längre... (Bryr mig inte om ifall ni ser detta, det här är min blogg och jag skriver vad jag vill.) Så har farmor och Lennart åkt utomlands ett halvår och en massa annat jobbigt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, för det känns som om jag bara försöker och försöker och ändå blir inte folk nöjda. Jag är så trött på de som bara tar mig för given hela tiden! 

Jag intalar mig själv att jag har kommit över dig, att du inte betyder något för mig längre. Om det nu verkligen vore sant, att jag inte brydde mig längre, borde jag då inte kunna prata om dig?  

  Igår frågade en kompis mig om jag verkligen tror att det kan bli något med den här personen och nej, det tror jag inte, men en del av mig hoppas. Jag hoppas så att det gär alldeles ont och jag får svårt att tänka på någonting annat än honom.  

  Jag önskar att jag kunde ha de här känslorna för en annan, allt skulle vara så mycket lättare och jag skulle slippa allt det här. Jag tror ärligt inte att jag någonsin kommer att komma över honom, hur mycket jag än vill så är jag nästan säker på att det inte kommer att gå.  

  Jag börjatr bli desperat snart och jag vet att vissa som läser det här kommer att tycka synd om mig och att vissa andra kommer tycka att jag är löjlig. Jag kan säga att till ni som tycker att jag är löjlig så kan ni inte ha en aning, för om ni hade det hade ni inte tyckt så som ni gör. 

Jag får inte älska honom, men jag gör det.  

Så finns det en annan jag får älska, men gör det inte.