|
Jag hittade en text som jag skrev för ganska länge sedan som jag tänkte att ni skulle få läsa.
Jag är rädd. Rädd för hur det kanske skulle kunna bli om jag träffade dig.
Samtidigt som jag vill se ditt fina ansikte med de där mörkt, gröna ögonen vill jag inte se dig överhuvudtaget.
Tänk om allt skulle bli som förut. Då när jag var så ledsen och förkrossad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Tänk om…
Jag är som sagt rädd.
En gång i tiden skulle jag ha gjort vad som helst för dig. Du betydde allt för mig.
Jag har försökt komma över dig så länge nu att jag inte är säker på någonting alls vad gäller dig. Vissa stunder känns det helt okej, vissa inte. Ibland vill jag bokstavligen dö när jag tänker på dig.
Den senaste tiden har det gått lite lättare. Tankarna på dig finns fortfarande kvar, men de gör mig inte riktigt lika ledsen som innan.
Samtidigt som jag är arg på dig är jag arg på mig själv. Arg på grund av att jag har tillåtit mig själv att må så oändligt dåligt över dig.
Jag ville ju aldrig att det skulle bli såhär. Att jag skulle bli så deprimerad på grund av en enda person kunde jag aldrig tro.
Jag vill prata om dig, men varenda gång jag gör det mår jag lika dåligt.
Jag vill kunna må bra igen, men jag är helt ärligt inte säker på om det kommer att gå.
Jag är rädd för att se dig, rädd för att höra din röst, rädd för att träffa dig.
Om du bara visste vilken makt du har över mig…
Jag har låtit det här gå så långt att det hindrar mig från att göra vissa saker.
För ett tag sedan fick jag reda på en sak, en sak som jag först tyckte var rolig, men nu…
I alla fall hindrar detta mig från något som kanske skulle kunna ha gjort mig lite gladare.
Mitt liv känns så jobbigt. Visst, allt beror inte på dig, men endel gör det.
|
